Tågluffen
Äntligen drar vi in Berlinluft i lungorna. Ryggsäckarna känns fortfarande relativt lätta att bära, och vi har hela tågluffen framför oss. Med studs i stegen vandrar vi fram genom staden, höga på känslan av äventyr. Vi plockar fram kartan för att hitta närmsta S-bahn-station. En bit bort står en gatumusiker. Han har lagt ifrån sig gitarren, och står just nu och röker. Han är uppenbart less och uttråkad, eftersom han troligen står på precis den här platsen varje dag och försöker tjäna en hyfsad slant på vilsna turister och stressade berlinbor. Då slår det mig.
Trots att jag är ute på äventyr, så är det här inte mer än en dag i någon annans vardag. Kanske är det så, att jag blir lite förvånad av den här tanken. För hur självklart det än verkar, är det svårt att tänka sig. Kvinnan som passerar mig och min ryggsäck (som nu plötsligt känns gigantisk) kanske tänker att "jaha, här har vi en turist" och sedan fortsätter hon mot sitt kontorsjobb där hon jobbar åtta timmar fem dagar i veckan, förutom på fredagar då hon brukar smita lite tidigare. Att detta, mitt livs äventyr, inte är en kuliss till för min kamera borde ju vara en lättnad, men jag blir nästan lite besvärad.
Är jag en person som åker ut i världen, tittar på andras vardagsliv och tänker "jaså sådär gör dom, det var ju knasigt". Såklart jag inte är. Jag försöker i alla fall att inte vara det. Men det är faktiskt mystiskt hur man kan bli så frustrerad över att en så enkel sak som att köpa ett frimärke kan vara så krångligt annorlunda. Det är minsann farligt att försöka skilja på vad som är bra annorlunda och dåligt annorlunda.
Chocken lägger sig lika snabbt som det kom. Vi hittar S-bahn-stationen, och vår resa blir precis lika underbar som vi hoppats på. Om inte ännu bättre. För i själva verket är det ju precis det här vi vill. Att ta del av någon annans vardagsliv kan ju inte vara annat än fint. Det är det som resviljan livnär sig på, och det är det som får oss att växa. Utan en annan vardag skulle varje resa bli likadan. Det är i vardagen vi finner det verkliga kulturutbytet, som är det kanske viktigaste med att resa. Det var när jag förstod det, som jag verkligen förstod varför jag reser, och varför jag redan sparar till nästa äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar