Idag läste jag ett inlägg från Ung&Dum på Facebook: "I Radio1 just nu görs barn och unga återigen till ett samhällsproblem när "sanningar" som att barn inte är engagerade och bryr sig om politik diskuteras." Cissi Wallin, programledare, sade flera gånger att allt färre ungdomar engagerar sig i samhällspolitiken idag. Under #radioett fanns redan när jag kom dit ett inlägg från Rebecka Carlsson, Att brinna utan att brinna upp, en titel jag utan att fråga stulit till detta inlägg. Redan första meningen, "Idag har jag haft den stora söndagsslakten – slaktat mailboxen med hundratals olästa mail och slaktat att göra-listan med många roliga men ack så många punkter." gjorde att jag visste precis vad hon menade.
Vi är många som engagerar oss för mycket. Som kommer hem från jobbet klockan 18, sätter oss framför datorn och försöker göra allt på samma gång. Själv kanske jag skriver en lista på projekt som startades på den senaste helgen jag koordinerade, pratar strategier med den internationella kommunikations-kommittén, svarar på mail från juniorer jag representerar och redigerar en film som skall visas om någon vecka. Vi gör det villigt, och har roligt när vi gör det. ”Vi är generationen som bara jobbar när vi vill men jobbar hela tiden”.
Men förr eller senare blir det för mycket.
Jag sitter med Johanna på Mauritz Kaffe, och vi är här för att prata om just det. När det blir för mycket. "Idag känns det som om man inte tjänar pengar är man inte värd något. Är man inte produktiv så är man inte värd något". Har man undermedvetet den inställningen är det svårt att säga nej till något, för om man då får en dag när man inte har något att göra (hemska tanke!) blir känslan i magen inte: "Åh, vad skönt.." utan snarare "Ah-shit-vad-håller-jag-på-med-jag-slösar-bort-mitt-liv!". Honungsfällan kallas det tydligen.
Något som Rebecka i sitt blogginlägg bara nämner lite snabbt, men som jag och Johanna fastnar vid, är
"En sak som späder på det än mer är att så många i våra organisationer ber oss göra mer men så få ber oss ta det lugnt. För mig finns det egentligen ingen förutom Björn som på riktigt har koll på alla saker jag gör och jag har inte koll på någon annans hela att göra-lista heller förutom möjligen hans. Så när jag ber andra om tjänster har inte heller jag den blekaste aning om personen gör rätt i att prioritera att ta tid till mig eller egentligen borde ha sagt nej."
Detta är en av de saker som bränner ut flest personer i vår organisation, och säkert i många andra. Om man tar på sig lite ansvar är det väldigt stor risk att man får mycket mer på köpet. En juniorträff blir till "junioransvarig", att "uppdatera Sociala Media" blir "genomför en internationell utvärdering av kommunikation juniorer emellan", och efteråt ställer vi oss alltid samma fråga: Vad. Hände. Där?
Efter att ha ritat ett problemträd om oss själva (förklarar gärna om någon vill, kommentera!) presenterade Johanna en genial idé. Att skriva en Att inte göra-lista. Helt enkelt.
För att undvika att gå in i väggen kommer jag INTE att göra följande:
- Läsa jättelånga mail.
- Ta på mig mer ansvar tills efter nyår, minst!
- Bli utbildare för Ung&Dum, varken de vill ha mig eller inte.
- Jobba mer än jag gör nu.
- Slösa bort potentiella slappardagar på att våndas över saker jag "borde göra".
Vad står på din Att inte göra-lista?
Björn Kåberger, Nationell Juniorrepresentant
CISV Sweden.
P.S: Kan även passa på att länka till Ung&Dums inlägg om ungdomsengagemang, som i mycket tar ord ur mun på mig. (Angående tidigare nämnt radioprogram)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar